Kravaller vi inte minns

Berzeeli-kravallerna (1951)

– Kan jag få beställa ett bord till på lördag?
– Tyvärr, min herre, det är fullbeställt sedan en vecka tillbaka.
– Ja, men jag är ensam. Jag skulle vilja ha ett bord på verandan.
– Där vill alla sitta nu för tiden. Nå, jag skall försöka göra vad jag kan.
– Tack, jag reser till Stockholm bara för att titta på kravallerna.

Detta samtal mellan en landsortsbo och en hovmästare på Berns Salonger högsommaren 1951 är inte alldeles fritt uppdiktat. Folk från hela Sverige reste nämligen vid denna tid till huvudstaden för att på nära håll följa det beklämmande skådespelet som nästan varje natt utspelades i Stockholms centrum med kulmination under veckohelgerna. Många av de nyfikna valde Berns långsträckta sommarveranda som utsiktspunkt över de platser, där det brukade gå livligast till. Trots myndigheternas lovvärda ansträngningar att dämpa allmänhetens intresse hade de beryktade Berzeeli-kravallerna blivit ett första rangens folknöje.

De flesta av oss minns naturligtvis dessa oroliga nätter, händelserna ligger ju nära i tiden. Som kriminalreporter i en av Stockholms kvällstidningar upplevde författaren personligen å tjänstens vägnar det mesta av de många makabra scener, vilka rullades upp under de hektiska dygnen. Därför är det inte så svårt att lämna en ungefärlig ögonblicksbild av vad vår vän från landsorten och alla andra med honom kunde iaktaga, vare sig de nu hade en parkettplats på Berns eller befann sig någon annanstans i åskådarmyllret.

Redan efter de första bioföreställningarnas slut drar sig folk mot Norrmalmstorg och Nybroplan, där man skockar sig på trottoarer och spårvagnsrefuger. Det är framför allt ungdom i åldrarna 20-25 år men också många betydligt yngre pojkar och flickor. Åtskilliga bär flottans eller Svea livgardes uniformer. Ett tjog polismän i uniform utrustade med sablar och batonger patrullerar efter gatorna två och två och överallt ilar radiobilar omkring i hög fart men med tysta sirener. Högsta polisbefälet har under den gångna veckans taktiköverläggningar beslutat att ta i med hårdhandskarna ”nästa gång”, givetvis under förutsättning att situationen kräver ett kraftigt ingripande. Alla provokatoriska handlingar, som kan bidraga till att hetsa upp ligisterna, är förbjudna.

Vid 11-tiden på kvällen är hela Berzeeli park sprängfylld av folk och en försigkommen yngling har till och med klättrat upp på den berömde kemiprofessorn Jöns Jakob Berzelius’ snart hundraåriga staty för att få bättre utsikt. Allt verkar ännu så länge vara tämligen lugnt och städat, men det bubblar här och var i massan och den till synes fredliga tavlan skall snart få liv. De självutnämnda ligaledarna – sutenörer, notoriska bråkmakare, frigångare från olika anstalter och så vidare – har ännu inte kommit i ”upploppsstämning”. De håller som bäst på att ladda upp sig med sprit och taktikprat tillsammans med sina trogna beundrarskaror av båda könen.

 

bild5

Strax efter midnatt har cirka tvåtusen personer samlats mellan Nybroplan och Norrmalmstorg, där spårvagnarna på linjerna 7 och 14 lassar av mängder av passagerare från Djurgården. Det är ungdomar som dansat, åkt karusell och haft sig på Gröna Lund och Nöjesfältet men som nu vänder tillbaka mot innerstaden för att inte gå miste om dygnets mest raffiga höjdpunkt – kravallerna. Av de kanske fyratusen, som tömts ut vid hållplatserna, drar sig de flesta hemåt, sedan två poliskommissarier via ett par radiobilars högtalare uppmanat dem därtill. De övriga stannar kvar och plötsligt händer det något. Några överförfriskade ynglingar finner den i deras mening förhatliga kommandostämman irriterande, de stormar fram mot en av bilarna, lyfter vagnen och försöker välta den över ända. Samtidigt tar några polismän itu med en överlastad kvinna utanför Brända Tomten och detta blir angreppsignalen för hennes beskyddare. Några elegant klädda män i blå och bruna gabardinkostymer och färggranna slipsar kommer till hennes undsättning. ”Ned med snutdjävlarna!” skränar de och inleder en batalj, där konstaplarna måste slå vilt omkring sig med sablarna för att freda sig. Tumultet sprider sig fort. På flera platser uppstår öppna handgemäng mellan bråkmakare och civilklädda poliser, som beslutsamt söker försvara sig med batonger. Det är kriminalavdelningens personal, som denna kväll hjälper sina kollegor vid ordnings- och centralpolisen i kampen mot hetsporrarna.

Hjärntrusten i arbete

Ett par privatbilister från landsorten – parkeringsplatserna i centrum domineras av fordon med länsbokstäver på registreringsskyltarna – fastnar i den kompakta trängseln framför Chinabiografen. Några ligister klättrar upp på fotstegen pch stänkskärmarna, de aggressivaste fortsätter upp på biltaken. Sidofönster och vindrutor krossas, en bil vältes omkull och en annan lyftes högt upp i luften. Den skräckslagne föraren trampar gasen i botten och den rusande bilen skrämmer nidingarna, som släpper sitt tag. Bilen gör ett häftigt skutt rakt mot två ynglingar, som kastas sanslösa i gatan, medan en tredje rasar ner från kylaren. Andra springer fram och rycker undan de sårade kamraterna, vilka släpas in i Berns vestibul, där de senare hämtas av polis och bårbärare. Ett rödfärgat lyxåk får lackeringen söndersparkad, och en bit in på Näckströmsgatan överfalles en pressfotograf, varefter man sliter sönder hans dyrbara utrustning. Han har tydligen blixtrat lite för närgånget, i varje fall ur kamerabytets synpunkt – ingen vill skylta i tidningarna dagen därpå!

Ambulanser med tjutande sirener rusar fram och skapar öppningar i leden. Det gäller att skyndsammast ta hand om skadade polismän och civilister. I en radiobil gör myndigheternas hjärntrust en sista rond innan något beslut kan mogna. Man skymtar polis- och inrikesministern Eje Mossberg — vårt lands då yngsta statsråd, sedermera populär landshövding i Dalarna — bredvid polismästare Eric Ros och överståthållare Johan Hagander. Deras bil stannar vid Nybroplan, där de en kort stund diskuterar den kommande taktiken med ordningspolisintendenten Gustaf Bäckman och chefen för centralpolisen, kommissarie J.O. Johansson. Dessa än vet något, som den stora massan har föga aning om. Bakom Dramatiska teatern står ett kraftigt uppbåd av reservstyrkor i beredskap. En mängd polismän hat tidigare på kvällen till fots och till häst en och en sökt sig till uppsamlingsplatsen på Väpnargatan utan att väcka någon uppmärksamhet. Man följer även här den gällande huvudprincipen att till varje pris undvika provokation. Där finns nu 25 man till häst, ett dussin hundförare med väldresserade schäfrar i koppel, fyra av Spårvägen särskilt förhyrda bussar dir alla anhållna dirigeras för snabba förhör, och så ett antal radiobilar. Dessa har gått i ett slags skytteltrafik mellan Dramaten och poliskontoren i Klara och på Östermalm, där omhändertagna ligistelement redan fyller alla celler. Mera besvärliga bråkmakare och sådana, som av olika anledningar står på kriminalens svarta lista för efterlysta, körs direkt till polishuset. På Väpnargatan återfinns också stora piketvagnen, ”Svarta Maja”, med förstärkt radiohögtalare på taket. Den rullar fram, och nu är det meningen, att polismästaren skall läsa upprorslagen för allt folket. Så långt går det dock inte den här kvällen, han nöjer sig med en uppmaning till massan att skingra sig, dra sig hemåt och omedelbart utrymma gatorna och parken. Många respekterar lojalt hans anmodan, men flertalet stannar kvar. Efter hans korta tal börjar man tydligen vädra, att det skall hända något.

”Stålmannen” på äventyr

När polisen inte lyckas få bukt med upploppstendenserna, beslutar man sig för att sätta in en räd. Klockan 1.30 brakar det löst. Med dragna sablar gör ridande polis ett utfall från Nybroplan, medan andra försöker rensa Norrmalmstorg. Folkmassan viker skrikande tillbaka efter Birgerjarlsgatan och ner mot Stureplan, andra flyr in i Kungsträdgården och vidare bort mot Gustav Adolfs torg. En rödlätt yngling i krulligt hår bjuder hårt motstånd i hörnet av Smålandsgatan och assisteras av två vrålande kvinnor i hans ”sutenörstall”. De har skaffat sig några plankor från en nybygge som tillhyggen och deras uppviglarhumör smittar av sig. Allt flera börjar gå till motattack, när ryttarna dyker upp. Några ligister försöker lömskt kasta brinnande tändstickor mot hästarna eller sticka dem med käppar, men polismännen är på sin vakt och snart viner sabelhuggen över nidingarnas axlar. Många oskyldiga drabbas av hårda törnar och plockas upp av ambulanspersonal. De trehundra polismännen kan omöjligen bland kanske fyratusen larmande människor skilja på de svarta och de mindre svarta fåren. Folk har på flera sätt varje dag, i tidningarna, genom speciella kungörelser i radio och senast via polisbilarnas högtalare etc, ideligen uppmanats att hålla sig hemma och inte uppsöka kravalldistriken. Men de har envisats att vara med och öka oordningen. Nu får de skylla sig själva!

Våg efter våg av poliskedjor väller fram mot Hamn- och Näckströmsgatorna, efter Biblioteks- och Arsenalsgatorna. Folkmassan drivs i panik tillbaka. Mitt uppe i dessa räder och allt folkvimmel, där de förut så sturska uppviglarna skräckslagna flyt klapprande hästhovar, utspelas många elakartade intermezzon. Flera av dem skall senare i åklagarmun rubriceras som något så allvarligt som mordförsök. En av hundförarna, konstapel Joe Lundgren, kommer litet vid sidan av sina kamrater och upptäcker plötsligt, att han står som ensam mittpunkt i en ring av hotfulla ynglingar med tydliga pöbelinstinkter. De spottar på honom och överöser honom med glåpord, men ingen vågar öppet gå till anfall. Schäfern Zacko hindrar dem. Konstapel Lundgren törs i sin tur inte släppa hunden. Medan han har hela sin uppmärksamhet riktad framåt, smyger sig en man ut hopen på honom bakifrån, och sekunden senare träffas polismannen i tinningen av en knogjärnsbeväpnad hand och ett rörformat tillhygge, så att han blödande stupar omkull. Zacko rusar blixtsnabbt på bärsärken och hugger denne i ena benet. Kamraterna springer, och den förfärade slagskämpen står orörlig, tills polis kan föra bort både honom och den skadade konstapeln.

Kriminalkonstapeln Curt Hjelm, känd bovjägare och populärt kallad ”Stålmannen”, utsättes för ett liknande attentat. Han tillhör en civilpatrull och ser en kollega i underlägsen kamp mot några ligister vid en av Nybrovikens kajplatser. Nu hör det till saken, att Stålmannen fått detta smeknamn på grund av sin vältrimmade och muskulösa kropp och sitt oförskräckta mod. Han röjer effektivt undan bland bråkstakarna med sin batong, men i ett obevakat ögonblick rusar en tjuguårig yngling rakt på honom. En dansk skalle i magen och Curt Hjelm kastas ut i vattnet. Han dyker ner och simmar osynlig för sina motståndare bort från platsen. En bit längre bort klättrar han uppför kajen och gör ett flankangrepp mot den överrumplade fiendehopen, som hastigt upplöses. För de kriminalmän, som känner till Stålmannens envishet, framstod det som något alldeles självklart, att han redan ett dygn senare hade uppspårat och personligen i polishuset kunde avlämna den syndare, som vräkt honom i sjön.

 

bild6

Vid tvåtiden på natten återstår det att rensa själva Kungsträdgården, vilket går betydligt lättare, sedan de värsta oroselementen nu burats in och de angränsande stråken helt behärskas av polisen. Snart är et praktiskt taget folktomt och befälen kan summera ner nattens facit, som lyder: femtiosex anhållna, varav ett tjugutal får kvarstanna för vidare förhör, elva skadade på sjukhus och tre flottister placerade i arresten på Skeppsholmen av de militära ordningspatrullerna. När en amerikansk journalist på morgonsidan återvänder till sitt hotell, säger han till en svensk kollega:

– Jag har sällan varit med om maken till busliv i en annars så fredlig stad. Men jag har aldrig heller sett en så effektiv räd, inte ens chockerna mot de strejkande kommunisterna i Paris var snabbare.

Förhistorien – värre och värre kväll för kväll

Detta försök till komprimerad sammanfattning av händelseschemat under en kravallkväll i augusti 1951, då det var som värst, innebär inte – vilket i sanningens namn ska framhållas – att allt detta inträffade en och samma natt. De många isolerade sammandrabbningarna, av vilka endast de väsentliga fick rättsligt efterspel, var utspridda över flera kvällar. Polischockerna tilldrog sig exakt som ovan, sedan kravallerna fått en så blodig karaktär, att myndigheterna beslutat mobilisera alla kraftresurser för att få ett slut på det hela. Nu skall vi återge litet av förhistorien. I början hade polisen helt naturligt betraktat intermezzona i Berzeeli park som en engångsföreteelse. När man senare insåg, att detta ständigt återkommande bråk uppenbarligen var något av ett organiserat krig från den undre världen mot ordningsmakten, blev det mer resoluta ingripanden, vilka i september helt kvävde orostendenserna. Kravallerna hade då pågått länge nog. Natten till den 20 juli hade kriminalpolisen i en rutinrazzia anhållit några skumraskelement i centrum, och detta hade av allt att döma retat upp anhängarna. Följande lördagsnatt drog ett större antal ligister skränande in i Berzeeli park, där de slog omkull en student och släpade honom med sig till karpdammen utanför Berns. Just som de skulle kasta honom i vattnet, lyckades han slita sig lös. Dramat samlade ungefär femhundra människor inom parkområdet, och först en halvtimme senare kunde tumultet upplösas i relativt god ordning, sedan en piketvagn, några radiobilar och ett par ryttare kommit till platsen. Nästa natt låg polisen i viss beredskap. Även ni skockades några hundra människor i parken, men det blev aldrig några direkta sammanstötningar. Ett par kvällar senare vid övergången mellan juli och augusti drog det ihop sig till några laddade scener vid Norrmalmstorg, där hundratals bråkmakare gick till attack mot ridande polis och hundförare, vilka stått beredda för aktion på en tvärgata. Efter en blixtchock återställdes emellertid lugnet. Nästa natt var det färdigt igen, då bortåt ettusen personer trängde in i parken och vräkte omkull stolar och bord i serveringen. Polisen måste mobilisera förstärkningar innan man fick bukt med massan.

Nu hade tidningarna förklarligt nog hakat på, och det publicerades åtskilliga spaltkilometer och bildsidor om de våldsamma gatukravallerna. Detta skapade tyvärr ökat intresse hos de många stockholmare, som i normala fall brukade ägna kvällar och nätter ¨åt helt andra ”förströelser” än att driva omkring på stråken i stadens centrum. Folksamlingarna inom de utsatta områdena ökade plötsligt med ett par tusen och i släptåg följde en mindre invasion från landsbygden. Polismästare Ros kallade pressens representanter till konferens och uppmanade till viss återhållsamhet i den nyhetsjakt, som tydligen bara lockade ut allt flera nyfikna. Radion förmedlade budskap från myndigheterna med uppmaning till lugn och besinning, riksdagen tog upp frågan till debatt och från flera håll krävdes ett ingripande från statsmakterna. Ordningspolisens kommissarier samlades varje vecka i polishuset för diskussioner om den lämpligaste taktiken, och överkommendanten i Stockholm utfärdade i en särskild order förbud för uniformerad personal att uppehålla sig på de utsatta platserna mellan klockan 23 och 6. Natten till den 5 augusti hade minst tretusen personer samlats i kravalldistrikten, och efter några hetsande provokationsförsök från ligisthåll måste polisen göra ett flertal sabelchocker. Resultatet? Jo, nästa kväll hade folkhavet utökats med ytterligare något tusental nyfikna. Läget blev allt mer kritiskt för polisen. S:t Eriksmässan och Barnens dag inledde strax sina turistlockande evenemang och detta spädde givetvis på massuppbådet av åskådare. Ernst Rolf brukade sjunga ”Bättre och bättre dag för dag” men här blev det bara ”värre och värre kväll för kväll”.

Redan tidigare hade interna förhållanden inom Stockholms poliskår försatt befälet i en mycket brydsam situation, som i nuvarande läge vållade stor oro. En lönestrid hade seglat upp under försommaren och utlöst en konflikt, som meförde att över tvåhundra extra konstaplar sade upp sig och lämnade sina anställningar. På ansvarigt håll vill man för övrigt beteckna denna ”strejk” som den egentliga orsaken till kravallerna. Den undre världen tog chansen att ”leka vilda västern på de polistomma gatorna”, som en tidning skrev. I brist på folk indrogs de civila dubbelpatrullerna, vilka normalt brukade övervaka ordningen kring Nybroplan och Stureplan. Det var betecknande för situationen, att det inte fanns en enda polis i Berzeeli park, då den första kravallungen kröp fram.

Publikens fel?

När inrikesminister Mossberg i augusti kommenderade fram statspolis från fem landsortsstäder och ett trettiotal man sattes i beredskap mot tumulten, väckte detta ont blod inom polisens fackliga organ. Man stämplade denna handling som ”strejkbryteri”, men faktum var, att myndigheterna just då helt enkelt var tvungna att mobilisera de reserver, som skall finnas till hands när upprorslagen blir aktuell. Natten till den 26 aug. kulminerade kravallerna i de häftiga sammandrabbningar, som vi redan berättat om. Från och med nu följde polisen en ny giv. Man begagnade sig av ett slags utfrysningstaktik genom att i god tid spärra av de aktuella gatorna. Folk skingrades så snart man började hopa sig flockvis. Varken fredliga åskådare eller ökända slagskämpar tilläts att konstra eller skocka sig. Följden var, att det aldrig blev några skärmytslingar, och när det inte hände något droppade stockholmarna snart besvikna hemåt. På detta sätt ebbade oroligheterna ut, och lördagen de 8 september kunde ordningsmaktens representanter med berättigad stolthet se hur alla de tusentals ungdomar, som kom från Djurgårdens nöjen med spårvagnarna, helt fogligt fortsatte utan att göra den vanliga anhalten vid Nybroplan och Norrmalmstorg.

I denna nya giv hade även kriminalpolisen tilldelats en större huvudroll. När civilpatrullerna så småningom lärt sig känns igen ligaledarna och de sutenörer och skränfockar, som vintertid brukade hålla till vid Centralen, beslöt man sig för att plocka in alla dessa en och en i säkert förvar. Utan anförare borde väl ligamedlemmarna stå sig slätt? Denna förnuftiga plan bar genast frukt; kravallerna självdog i takt med att polisen fyllde cellerna i polishuset med anhållna.

Vad var då orsaken till oron? Den frågan ställde sig många. Kravaller av denna typ, av så allvarlig karaktär och återkommande under en så lång tid, hade dittills varit – och är alltjämt – dessbättre något sällsynt för vårt land. Smärre upplopp brukar förekomma, särskilt vid påskhelgerna, men de har inte haft en sån omfattande karaktär. Det är svårt att lämna någon patenterad förklaring till 1951 års händelser. Poliskonflikten och den därmed decimerade styrkan var otvivelaktigt en av orsakerna. Från psykiatriskt håll gjordes gällande, att den alltmer florerande homosexuella prostitutionen verkat moralupplösande, medan nykterhetsvännerna skyllde på spritmissbruket bland ungdomen. Detta citat ur en landsortstidnings ledare bidrar kanske till att lämna den rätta bakgrunden:

En sak är tydlig nog. Mitt uppe i den överfulla sysselsättningen saknar massor av människor något vettigt och positivt att syssla med på ledig tid. Fritiden blir krävande i stället för befriande, särskilt i storstäderna. Tristessen blir outhärdligast för unga människor med deras överskott av livskraft. vad som än bryter denna tristess är välkommet, till och med bråk med polisen. Kravallproblemet uppstod då uppviglarna och bråkstakarna märkte, att de fann en så tacksam publik i den nyfikne stockholmaren. Utan publikens stimulerande inverkan hade de nog tröttnat för länge sedan.

Ett enda intermezzo från kravallerna kan i detta sammanhang räcka för att belysa det på sitt sätt logiska i denna tankegång. Vid en av de mera lugna kvällarna i början av september hejdades en polisman av en ilsken norrlänning med orden:
– Detta är ju skandal. Här har jag rest 45 mil för att titta på kravallerna och så kommer ni och förstör hela nöjet för mig!

Skådespelet fick sin mera slätstrukna epilog i Stockholms rådhus, där ett tjugutal anhållna och häktade schavotterade som de egentliga uppviglarna. Kriminalpolisen hade tillsatt en särskild kravallkommission under ledning av stadsfiskal Sten Kallin, ung och energisk åklagare, och den rutinerade förhörsledaren Birger Hederberg. I avsikt att om möjligt undvika tumult i rätten beslöt man i samråd med domaren Erik Tammelin att kalla extra polisbevakning till rättegångsdagarna. Detta visade sig emellertid vara en alldeles överflödig åtgärd. I sin rätta miljö ute på gatorna och i skydd av mörkret hade dessa sutenörer, ligister och nattfjärilar trivts som fisken i vattnet. Där kunde de uppträda som småpåvar omgivna av okritiska beundrare. Nu fick man de dem i dagsljuset, och det var en beklämmande syn, men troligen rätt hälsosam för alla deras drabanter, vilka dag för dag fyllde åhörarbåsen.

Ett dubbelt Waterloo

De tilltalade nekade alla till de anklagelser för upplopp, polismisshandel och koppleri m.m., som riktades mot dem, och de gjorde alltigenom ett ynkligt intryck. En av de bråkmakare, som skränat värst och klättrat högst, då en bil attackerades i Berzeeli park, segnade ihop och måste ledas ut, när han fick besked om att han blivit häktad. En annan körde huvudet i cellväggen på Kronobergshäktet i ett desperat försök att bli sinnessjukförklarad och kanske slippa fängelsestraffet. De flesta skyllde ifrån sig och vältrade över skulden på kumpanerna. När någon av de mindre hårdföra kvinnorna avslöjade, att de ”arbetat” ihop med sina beskyddare,, hotades de med repressalier.

Alla de som haft åskådarplats under kravallkvällarna fick väl en tankeställare, då de på ledande plats i en av Stockholms dagstidningar kunde läsa detta:

Det blev ett Waterloo för den undre världen av sammandrabbningen i Berzeeli park. Åtskilliga av dessa figurer ha fångats in och ha allvarsamma efterräkningar att vänta för att de uppviglar till bråk. Man kan se dessa herrars porträtt i tidningarna i dag. En del av dem ser just inte så ut, att man skulle vilja möta dem en mörk natt. Men det var just vad folk gjorde – larvade ner till Nybroplan för att sälla sig till de skaror som stod under inflytande av dessa poliskunder. Nu får de nyfikna och tanklösa se under vilkas befäl de har stått, vilkas ärende de lupit. Känns det inte en aning generande?

De straff som utmättes blev inte så stränga, vilket mest berodde på svårigheten att få fram hållbar bevisning och att övertyga alla vittnen om nödvändigheten att hålla sig till sanningen. De flesta berövades friheten för någon tid, en kopplare fick upp till två års internering, men många klarade sig undan med böter.

Kriminalpolisen företog efteråt en verklig upprensning inom den undre världen, ett sextiotal sutenörer och nattfjärilar fick finna sig i att få sina ”affärsförhållanden” granskade och razziorna ledde till en mängd följdmål där flera burades in. Flera prostituerade passade på att glida ifrån sina ”beskyddare” genom att ange dem för polisen. En flicka berättade att hon på drygt ett år ”arbetat ihop” 70 000 kronor åt sin fästman. Många maskerade bordeller stängdes och tre av de anklagade erkände att de hållit ”mottagning” ombord på en pråm ute på Djurgården. Den ledande sutenören hade varje morgon tagit med flickorna in till staden som lockbeten med orden: ”Kom nu mina små kycklingar och följ med in till jobbet!”.

Tyvärr är det svårt att helt utplåna den skandal dessa kravaller innebar för vårt land. Utlandspressen ägnade i flera veckor oroligheterna ett för Stockholm allt annat än smickrande intresse. Ämnet togs bl.a. upp i ett par högt ansedda tidningar i Schweiz, vilka gav den svenska ungdomen ett lågt betyg. Den över hela världen lästa New York Times placerade en skildring av uppträdena på sin första sida.

Det bör kanske kännas något lugnare nu, sedan man våren 1954 i ett meddelande från Stockholms stads drätselnämnd fått veta, att polisen i huvudstaden beviljats ett – sedan 1951 (!) begärt – anslag på cirka 74 000 kronor till inköp av ”en s.k. vattenslunga för bekämpande av gatuoroligheter”. Senare anslogs dessutom på polismästarens begäran 20 000 kronor till ”fem nya lampor vid Stureplan, fyrtio på Birger Jarlsgatan mellan Stureplan och Nybroplan och fem i Berzeeli park”.

Ur Brottets Krönika (1954).

2 thoughts on “Kravaller vi inte minns

  1. Pingback: HELA LISTAN: Pepp och depp på #socforum13 | Sverige.pk

  2. Pingback: Topp fem kravallmusikvideor | Sverige.pk

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *