Upp till kamp om tiden

Efter att ha läst klassiska sagoromanen Momo – eller kampen om tiden under sommaren så känns resten av årets politiska fokus självklart. Det handlar om makten över våra liv; liv som mäts i år, månader, veckor, dagar, timmar, minuter och sekunder. Ett bättre sätt att förklara vad kapitalismen innebär finns inte.

I boken är det små grå herrar som ser till att samla på sig den tid som människorna tror sig spara. Herrarna kan ses som symbolen för det system som kräver evigt ökad tillväxt. Oavsett så blir resultatet det samma: stress, trötthet och en känsla av att aldrig hinna med livet – det som händer utanför lönearbetet. I Momo så är det vänskapen och äventyren som försvinner när tempot skruvas upp och barnen låses in för att sysselsättas.

I klassamhället är förstås tiden olika fördelad också – det kan skilja 18 år i förväntad livslängd. Precis som i Justin Timberlake-filmen In Time så har vi alla olika mycket tid som tickar ner för oss. Egentligen är det konstigt att inte mer fokus läggs på frågan om tiden, även om iallafall en viss debatt kommit igång genom Roland Paulsens ”Arbetssamhället” eller Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar”.Maska.nu så granskas också debatten, och det politiska spelet kring arbetstidsförkortning.

Men det räcker inte med debatt, vi måste börja göra tidsaktivism. Senast det begav sig i Stockholm så anordnades en aktionsvecka på temat Tillbaka till Framtiden. Demonstration för fritidslinjen var peppande, och föreläsningarna backade upp budskapet. Precis hur annan aktivism kring tid och makt ska se ut vet vi inte riktigt, bara att frågan är för viktig för att bara hamna i debatten. I boken om Momo så är det barnen som demonstrerar för att de vuxna ska börja fundera på vart tiden tar vägen. Men ingen dyker upp på informationsmötet. Kanske var de för upptagna.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *