Det är INTE synd om Vänsterpartiet

Vänsterpartiet under Jonas Sjöstedt påminner om den där snubben på skolgården som jämt ska ställa sig in hos tuffa gänget i rökrutan, men som aldrig får vara med. Han börjar mobba sina gamla kompisar, försöker prata som tuffa gänget och börjar hämta grejer åt dem – men de vill ändå inte veta av honom utan behandlar honom som något katten släpat in.

Oj vad de har åbäkat sig för att passa liberalerna! Tar avstånd från gräsrotsrörelser redan innan kraven har hörts, utesluter socialister på löpande band och krymper ner sin kravlista till en enda punkt. Kastar skit på kamraterna i F! (medan borgarna håller varandras ryggar över partigränserna) och gör allt de kan för att se ut som riktigt liberalvänliga sossar. Men ändå är det inga sossar som vill rösta på dem. Ändå får de inget annat än Stalinreferenser från liberalerna.

Av den stora vänstervågen blev det alltså 5,7 procent. Det är så ynkligt att en dyngsur mops framstår som en fucking stridshingst i jämförelse.

Och nu ska de sitta i opposition. Inte för att de själva väljer att inte ingå i en regering med folkpartister och centerpartister, utan för att ingen vill veta av dem. Och där kan de ju sitta, kan man tycka. För vilken röding kan i ärlighetens namn säga att Sjöstedts gäng känns relevant?

Det finns något positivt över detta: man slipper vara med och smetas ner av den högerpolitik som tveklöst kommer att föras av Löfvens borgerliga regering. Man kan vara ett oppositionsparti den dag hösten 2018 som det behövs ett annat oppositionsparti än fascisterna. Men då krävs att ”det förra kommunistpartiet” åtminstone vågar vara socialister.

Här är några tips till Vänsterpartiet (vi vet att ni läser här):

1. Sluta ta avstånd från kamrater. Ni tappar all trovärdighet i de sociala rörelserna, och borgarna och sossarna kommer inte heller att gilla er bättre. Alla hatar en svikare.

2. Våga vara socialister. Ni vet, det där med gemensamt ägande och grejer, som ni säkert kan läsa om i något undanskymt hörn av ert partiprogram.

3. Börja samarbeta utanför riksdagen. Det finns massor av utomparlamentariska rörelser som kan tänka sig att förlåta er om ni slutar vara mer ute efter ryggdunk från Ivar Arpi än att vara vänster. Fackförbund, förortsrörelser, sociala rörelser, halvorganiserade nätverk, som vill ha ett bättre och rödare Sverige och som faktiskt inte ser något bättre parlamentariskt alternativ än ett Vänsterparti som gör sitt jobb. Och jo, samarbeta med F! också. De har nåt som ni inte har: den aktivistiska energin.

4. Sparka alla som har varit inblandade i det här strategiska haveriet. Börja med Aron Etzler (vi börjar undra varför han inte har lämnat in sin avskedsansökan, har han ingen heder alls han vill behålla?).

Vi ser fram emot att ni försöker göra er själva relevanta igen! Till dess orkar vi nog inte ens tycka synd om er, trots att vi egentligen är fulla av sympati för blöta små hundar.