Motstånd lönar sig trots allt

Fascistledaren Jimmie Åkesson är utbränd, och det är inte genom att han tvingats jobba ända till bristningsgränsen för att klara av att försörja familjen, inte heller för att det krävdes för att han ska fortsätta bli inringd på jobb eller för att han inte har något annat sätt att klara av sitt liv. Han har blivit utbränd för att han frivilligt arbetat för mycket med sin passion. Fascism.

Medierna fylls nu med förstående borgare som har sympati för den självvalda utbrändhetens predikament och som innerst inne inte har så värst mycket emot fascism heller. Bunkerorder har gått ut om att den som driver med Åkessons utmattningsdepression har en skev människosyn, dåligt omdöme och en allt annat än god ton.

Vi tycker naturligtvis inte synd om fascistledaren Jimmie Åkesson. Vi tycker att det finns goda skäl att fira. Åkesson är helt rätt ute när han i sitt öppna gråtbrev förklarar varför han bränt ut sig: det är på grund av vänsterns hat. Det är inte själva passionen för fascismen som har knäckt honom, det är motståndet.

Motstånd lönar sig alltså. Till och med mot en slipad jävel som Jimmie.

Annars brukar man ju höra det motsatta. Allt man gör gynnar på något sätt SD, och det som gynnar SD mer än någonting annat är motstånd. För varje tårta, varje blockad, varje vänd rygg rinner det till i fascisternas opinionsbägare. Fortsätter ni med motståndet kommer de snart ha 100 procent av rösterna, basunerar maktens megafoner ut.

Men det är alltså inte sant. Motstånd fungerar. Det har knäckt Jimmie, och vad för ny fascist SD än mönstrar till galjonsfigur kommer vi en dag att knäcka hen också. För vi är fler, och vi är starkare. Och när Åkesson säger att han kommer tillbaka, så är en sak säker:

Det gör vi också!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *