Recension: Kamratföreningen Leviathan

Det är en mörk kväll i oktober och jag sitter i framsätet på en minibuss i färd mot västerort. Vi var sju deltagare som möttes upp på MDT på Skeppsholmen och vi är nu en del av performanceföreställningen Kamratföreningen Leviathan; ett allomslutande, interaktivt performanceverk om längtan efter gemenskap och de påföljande svårigheterna. Verket tar formen av ett hemligt sällskap som anser sig ha axlat ansvaret för att lägga grunden till en ny, jämlik ordning som alternativ till vår samtida civilisation. Genom att dekonstruera civilisationen som vi känner den och driva ut dess kvardröjande perversioner vill föreningen erbjuda något annat än det rådande.

Utanför bilrutan lyser höstlöven i gult och kontrasterar mot mörkret och vi lyssnar till en ljudinspelning på bilradion där medlemmar berättar om sina upplevelser av sitt deltagande i Leviathan, om vardagliga problem inom föreningen; problem vi alla känner igen. Bråk om disk, städning, konfliktlösning. Men även allt det som föreningen erbjuder en fristad ifrån och vad de samlas kring; längtan efter någonting annat och drömmen om att finna Gemenskap. Bilen kör in på en parkering i utkanten av Vällingby centrum och vi kliver ut.

Medlemmarna bär mörka kortbyxor, vita knästrumpor och linnen, mörkblåa förkläden samt mörkblå jackor med kamratföreningens logga tryckt på ryggen i guld. De för oss in genom entrén, upp för en trappuppgång och in genom en anspråkslös trädörr med fönster täckta av brunt skyddspapper. In till ett väntrum och ber oss sitta ner och vänta på att bli upphämtade. Vi befinner oss i en stor lokal med många rum. Det låga taket, de ljusrosa laminatgolven, väggar målade i samma färg som golven samt väggfasta skyltar och lampor vittnar om lokalens tidigare funktion; vårdcentral. ålderdomshem? Stämningen sitter i väggarna. Slitet. Övergivet. Ifrån min pinnstol ser jag odlingar längs med en bänk. Hundratals små skott som gräver sig upp ur jorden. Det känns som att någon nyligen har gett vård åt plantorna. De mår väl här.

Det sitter, förutom mig själv, en person kvar i väntrummet när en medlem kommer fram och pekar på mig. ”Du kan komma nu”. Jag följer efter. Vi går in i ett angränsande rum och medlemmen trycker på en knapp på väggen så att en röd lampa lyser för att signalera ”upptaget” utanför. Jag blir ombedd att ställa mig på ett tejpat kryss på golvet framför ett skrivbord. Ett formulär åker fram och medlemmen ber mig svara på ett tiotal frågor. Känner jag till handlingen i Illiaden? Robinson Cruse? Har jag någon gång känt mig hämmad i kontakten med andra människor? Har jag utfört vad som känt som meningslöst arbete? Medlemmen konstaterar att min upplevelse här antagligen kommer bli givande. Därefter får jag lägga ifrån mig allt sådant föreningen beslutat kan störa ordningen. Kulturyttringar såsom pengar, litteratur, sötsaker, musikspelare. Allt läggs i en genomskinlig zip-påse och låses in i ett skåp.

Vi står uppställda mot en vägg i entrén. Alla märken på våra kläder och skor tejpas för med svart tejp. Ingenting skall störa. Undersidan av skorna. Nu är vi redo. Vi får gå in.

Vi går längs med en korridor djupare in i lokalen. Många rum. Medlemmar och civilt klädda går ibland förbi oss. Sysselsatta. I kommunikation med varandra. Vi får en rundtur av lokalen och träffar medlemmar som berättar för oss om föreningsverksamheten. Allt med en oerhörd tydlighet och öppenhet inför känslor, tankar. Och hela tiden; en rak kommunikation som känns oerhört befriande. Insikt; betydelsen av tydlig kommunikation och vad den gör med oss. Min förståelse av regelverket klarnar. De talar om att vi här betraktar varandra och oss själva som subjekt. Subjekt. En gnagande oroskänsla gör sig påmind och jag inser någonting som har stört mig ända sedan jag mötte upp de andra deltagarna på Skeppsholmen. En man; en annan deltagare, som tog kontakt med mig så snart jag var på plats på MDT. Han fick mig att känna mig så pass mycket objektifierad att jag kände en stark olust till att ens andas samma luft som honom. I ständig förhoppning om att han skulle få nog och vilja gå hem har jag fortsatt kvällen. Hoppats på att han inte ska ställa sig nära mig. Hoppats på att han inte skulle titta på mig, inte uppmärksamma mig. Och obehaget bara fortsätter.

I ett lite större rum, gymnastiksalen, får vi lära oss och träna på fyra handrörelser, vilka är kopplade till de fyra olika roller vi kan ta i kommunikation med andra – allt för att kommunikationen ska vara så tydlig som möjligt. De fyra rollerna är som följer:

  1. Att aktivt uttrycka en vilja
  2. Att passivt förverkliga någon annans vilja
  3. Att aktivt samla ihop människor till en gemenskap
  4. Att passivt delta i gemenskapen

Vi får träna på dessa rörelser, och roller. Och uppmanas försöka inta roller vi inte är vana vid. Självklart blir jag ombedd att öva med honom. Jag försöker aktivt visa ointresse med hela min kropp samtidigt som jag drivs av känslan av att jag inte ska vara bortskämd. Inte missgynnsam. Jag biter ihop. Ler då jag måste. Det kräver energi och skapar osäkerhet. Men vi fortsätter.

Vad händer med gruppens dynamik då vi arbetar tillsammans och kommunicerar via dessa fyra roller? Vi får en arbetsuppgift att lösa. Det finns tre rum, med tre bäddar i varje. I dessa kan medlemmar bo över då de inte orkar ta sig tillbaka till kulturen utanför (det är så vi talar om den här). Få stanna kvar i fristaden över natten. ”Fristad”. Jag tänker på mina egna upplevelser av situationen. Jag tänker på obehaget. Det känns inte mindre i denna kontext, utan mer. Här är jag fast med honom. Ute i kulturen kan jag ursäkta mig och gå iväg. Här är vi fast tillsammans. Trevande går jag runt och skakar lakan, byter örngott. Han följer efter mig. Verkar alltid se till att vara nära. Jag försöker slå bort obehaget och gå upp i sysslan. Tänker att det säkert bara är inbillning. Påminns om känslan då en precis börjat ett nytt jobb och egentligen inte är helt säker på vad en gör. Men en gör jobbet det ändå. Syftet för denna arbetssyssla är tydlig; Folk ska bo här i natt. De behöver få ligga i rena lakan och de behöver få veta var de skall sova. För de får inte sova var som helst. Människor med perverterade känslor för varandra får inte sova i samma rum. Perverterade känslor. Vi återkommer ofta till att tala om dem. Här inne är det viktigt att medvetandegöra känslor såsom attraktion eller aggressivitet för att dessa känslor inte skall stå i vägen för gemenskapen. Uttrycka. Jag tänker på hur mycket jag ändå skulle vilja uttrycka mitt ogillande. Min obehagskänsla. Men hur ska jag göra det? Åter till föreningens regler: De perverterade känslorna skall inte utlevas. Inte på det sättet du är van vid i vilket fall. Men kanalisering är nödvändig. Föreningens svar på detta är Utlevnadsrummet. Där du under tre minuter får uttrycka dina perverterade känslor i närvaron av ett frivilligt objekt. Det finns dock regler. Inga bestående skador, inga könsorgan, och inga konsekvenser. De är där och då. Tre minuter. Övervakad av en tredje person. Sedan ska ni ut igen och betrakta varandra som de subjekt ni är. De ni ska vara. De ni är. Jag funderar över vad jag behöver kanalisera och hur. Aggressionen finns där. Men kommer den mildras om jag uttrycker den mot ett random objekt? Vad skulle det göra med mig?

Trots de störande känslorna av obehag gentemot främlingen upptäcker mig själv tänka att jag verkligen är på väg att bli en del av en gemenskap. En gemenskap som strikta regelverk inger värme, förtroende. En gemenskap med visioner. Det är en frigörande känsla. Tanken på att få befinna sig i en gemensamhetsbubbla. Med teknologin inlåst i ett skåp är mina sinnen verkligen där i stunden. Och när jag står i ett mörkt rum med en av medlemmarna framför mig, upplyst av ett isblått ljus och uppvisar förståelse av innebörden av de fyra kommunikationsrollerna och ger en örfil, tar emot en hårdare örfil. Ger en kyss, tar emot en mer passionerad kyss och därefter får min hand tryggt hållen av en medlem som visar sin uppskattning av att jag klarat det känner jag en stolthet. En glädje. Nu är jag med i den här gemenskapen.

Men samtidigt inte. Det är lätt att låta sig luras in i denna verklighet. Nya medlemmar sitter i ett rum och syr på tygmärken med föreningens logga på förkläden de ska bära. Vi hjälper varandra med nål och tråd. Skrattar åt situationen. Är utanför verket, men samtidigt i det. Någonstans, hela tiden, upplever jag det som att vi lagt oss i deras händer. Så sköra inför vad som kan hända. När som helst, hur som helst. Vi får gå härifrån närhelst vi vill. Men ingen går.

Det har gått några timmar nu och vi sitter vid ett matbord. Han kommer självklart och sätter sig bredvid mig och jag försöker hålla mig upptagen med andra. Mina perverterade känslor, av aggression, stör gemenskapen. Jag vet det. Och jag börjar känna att det är dags att tala med någon om det. Hur skulle en sådan situation hanteras här? Med obehaget krypandes i kroppen är jag snabb med att bli klar med min mat och går ut i köket. Jag har fått särdeles fint förtroende med en medlem och känner en viss lättnad när jag äntligen får uttrycka mina upplevelser. Hen visar en mjuk förståelse och talar om att hen själv upplevt sig objektifierad idag. Att det lätt blir så när många nya kommer och förpestar föreningen med kultur utifrån. Jag berättar att jag inte redo för en konfrontation men vi konstaterar att samtalet om situationen skapar en viss lättnad. Någon annan vet. Det är inte bara i mitt huvud. Samtidigt i rummet: Stämningen hos de tidigare medlemmarna börjar hettas upp. Aggression i luften. Det börjar bli dags att upplösa föreningen. Detta är någonting som sker varje dag då dålig kultur och perversioner genomsyrar för stor del av gemenskapen. Då är det dags. För exorcism. Vi samlas i mötesrummet och medlemmar går igenom vad vi skall förbereda oss på. Händelsen liknar den i Utlevnadsrummet. 3 minuter. Men här skall ingen av oss lämna rollen som subjekt. Vi intar en av de fyra rollerna vi tidigare gått igenom. Vad ska hända? Förväntan i luften. Oro? Spänt läge.

Jag funderar över vad jag vill inta för roll. Jag vill inte vara passiv. Jag vill inte vara någon som går med på det en annan vill. Jag märker att mitt val sker i total relation till obehaget jag känner för mannen. Jag vill ha kontrollen. Jag vill styra. Jag bestämmer mig för rollen som aktivt får utdela aggressiv makt mot någon annan, men när väl ljuset släkts och jag försöker agera märker jag att det känns helt fel. Jag får ögonkontakt med en annan av de nya medlemmarna som jag talat med tidigare och tänker att det är lättare att gå upp i detta med någon jag litar på. Jag går fram till personen och ber hen sätta sig ner. Men sedan tar det stopp. Vad vill jag? Jag hör aktiviteten i rummet. Folk som tvingar ner andra på golvet. Det utdelas slag. Två personer börjar bråka aggressivt och trillar omkull. Några andra ligger och grovhånglar på ett bord. Två offer får sina ansikten förföriskt upptryckta mot varandra – en stretar emot. Stämningen blir hårdare och jag ser hur mannen står och småskakar i offerposition och inväntar bestraffning. Ser hur han står och ber om det. Jag gör tecknet som betyder stopp och går tillsammans med en medlem för att lämna lokalen in i Arken – ett rum dit vi alltid varit välkomna då vi behöver en paus från allt. Det är skönt att befinna sig i det här rummet. En gammal TV med meny-sidan för en Vänner-DVD uppslagen, ett inramat fotografi på en katt, en soffa. Men äcklet ligger som en hinna över mig. Jag ser framför mig hur han stått nedböjd och tiggt om att bli bestraffad.

Även idag, två dagar senare, är det sättet på vilket han fick mig att känna som har satt mest spår. Och tydligt är att den omkringliggande miljön fick mig att förstå min utsatthet ännu bättre. Att bli objektifierad. Trots att det är någonting som händer dagligen då jag åker tunnelbana eller promenerar på en trottoar var det i den här situationen som obehaget peakade.

Under vår sista tid tillsammans som en gemenskap satt vi i mötesrummet igen. Den nya kamratföreningen skulle bildas. Med nya uppgifter åt medlemmar, nya regler och nya tag. Situationen påminner om alla möten jag deltagit i då politisk aktivism varit målet. Människorna och hur de förhåller sig till varandra. Vi hann inte fullfölja mötet innan det var dags att avsluta. Oavslutat. Och vi, de tillfälliga deltagarna, började ta oss ut ur rummet, genom korridorerna mot kulturen utanför. Jag gick och hämtade ut mina tillhörigheter. Lämnade ifrån mig förkläde och jacka med guldtryck.

Jag står på tunnelbaneperrongen i Vällingby och drar bort svart tejp från mina sneakers. Klockan börjar närma sig halv ett och luften känns kall mot kinderna. Jag är tillbaka i kulturen utanför. Står och pratar med en av deltagarna jag är bekant med sedan tidigare. Utbyter tankar om kvällen. Att slungas in i och slungas ut igen. Verkligheten känns formbar. Jag ser hur mannen kommer gående mot oss på perrongen men jag bryr mig inte lika mycket nu. Jag håller mig borta från hans blickar och försök. Jag för en inre kamp mot objektifieringen genom att titta åt ett annat håll. Sätter mig på tunnelbanan och åker hem.

En sista föreställning av Kamratföreningen Leviathan ges den 31 oktober med starttider 18.30, 19.30 och 20.30. Antagligen är det slutsålt men om du kontaktar MDT direkt så kan de höra av sig om de sker avhopp.

Kamratföreningen Leviathan är den avslutande delen i Poste Restantes diptyk som utgår ifrån Sigmund Freuds essä Vi Vantrivs i Kulturen. Den är ett performanceverk som kombinerar element från Freud med arbetarrörelse, queerteori och klubbkultur och inbjuder besökaren att i en säker miljö granska sin egen relation till makten och begärets konventioner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *