Göteborgskravallerna 15 år: Glada minnen av gemenskap

(Texten publicerades första gången vid tioårsjubileet)

Jag minns att jag var väldigt peppad när bussen skulle gå ner till Göteborg den junimorgonen. Ringde en kompis för att få honom på fötter, varpå han yrvaket frågade “Finns det bankomater i Göteborg eller måste jag ta ut pengar innan?” Det var med andra ord ett gäng riktiga 08:or som satte sig i dubbeldäckaren på väg ner mot toppmötet.

Vi var glada och förväntansfulla men förberedda på bråk. Polisen hade gått hårt åt demonstranter under hela ordförandeskapet – visat att de kunde göra vad de ville och att alla eventuella “slag” om Göteborg redan var förlorade. Under finansministrarnas möte i Malmö och under mindre EU-toppmöten i stockholmsområdet genomfördes massarresteringar och styrkedemonstrationer från ordningsmaktens sida.

Demonstranterna var inte sena att svara: en stort gäng åkte ut till Lidingö på något perifert möte, halade och brände EU-flaggan och var tillbaka på tunnelbanans röda linje innan polisen ens hunnit dit. I Göteborg skulle det hela dras till sin spets. Rent politiskt handlade det mesta om internationella relationer på toppnivå, om mainstreamkrav som skuldavskrivning för tredje världen och Tobinskatt på finansiella transaktioner eller revolutionära ”krav” mot den globala kapitalismen och hela konkarongen. En skribent i tidningen Direkt Aktion (nr1/2001), som min dåvarande organisation SUF – Syndikalistiska Ungdomsförbundet – gav ut, argumenterade för att “fysiskt stoppa beslut” som skulle göra situationen värre för arbetarklassen.

Globaliseringsrörelsens fokus fanns hela tiden på de globala ledarskikten i IMF (Internationella Valutafonden), EU och G8 (som hade möte i italienska Genua senare samma sommar). Att fortsätta protestvågen som påbörjats i Seattle och Prag kändes självklart, även om den konkreta politiken med utgångspunkt i vår egen vardag lyste med sin frånvaro. Kopplingen till lokala kamper saknades nästan helt. Men vi skulle i vart fall bli många och polisen skulle inte kunna styra och ställa med våra demonstrationer längre.

Förberedelserna i Stockholm pågick under hela första halvåret 2001: vi kastade tårta på finansminister Bosse Ringholm under hans budgetpromenad, bara för att låta journalisterna förmedla budskapet “kom till Göteborg i juni”. Vi satte upp självironiska klistermärken där det stod “Hultsfred är klassförräderi” eftersom målgruppen för demonstrationerna – unga vänstersympatisörer – riskerade att hamna på festivalen istället. Vi ordnade stödfester för att kunna sänka priserna på bussresan ner till Göteborg.

Själva toppmötesdemonstrationerna var en mestadels positiv upplevelse. Vi var arga men glada på väg till det avspärrade Hvitfeldska Gymnasiet när hästar red rakt in i den lilla demonstration vi hade format för att ge stöd till de inspärrade. De mesta som planerades för toppmötet, som till exempel de vita overallernas aktion, fick ställas in efter att polisens förstört demonstranternas infrastruktur. Dagen efter så gick hästar och poliser till attack nära Södra Vägen och orsakade ännu mer ilska men också glädje när poliserna drevs tillbaka med gatstenar.

Efteråt följde kravallerna på Avenyn, men jag har inga direkta intryck av den händelsen, att det krossades rutor är egentligen en av de mindre intressanta sakerna som hände. Några timmar senare hade poliserna trängt ihop en massa demonstranter och förbipasserande på Viktoriabron. Alla i närheten ställde upp, höll modet uppe hos de tillfångatagna, uppmanade till polisstrejk och skickade ner en flotte så att den som ville kunde hoppa i älven och ta sig därifrån. Det är mer dessa glada minnen av gemenskap som jag har med mig från Göteborg, och först senare har jag förstått att polisens kulor ven över huvudet på mig vid Vasaplatsen. Jag har förstått att många upplevde Göteborg som en första upplevelse av polisens maktmissbruk och hur de svek sina löften och gick till angrepp. Men den insikten var vi många som redan hade fått, på gator eller i arrester.

Efter Göteborg startade en ond cirkel av avståndstagande, som nog skadade vänstern mer än själva kravallerna. Men för mig var Göteborg snarare en början än ett slut. För de som inte tog avstånd blev Göteborg 2001 en viktig bit av historien. Vi hade visserligen hamnat i en stegrande konfliktspiral under ordförandeskapet. Resultaten av att stå på sig mot poliserna var nog mer än en rörelse kunde hantera: skadade, skottskadade och dussintals i fängelse. Resultatet för polisen att visa demonstranter var skåpet ska stå var att man inte hade kontroll över situationen trots en rekordstor polisinsats. Ingen av parterna ville fortsätta den utvecklingen. Men många som inte var aktivister upptäckte också genom rapporteringen att det fanns folk som var villiga att konfrontera makten. Kanske blev några avskräckta, men det fortsatte vara en merit för högerdebattörer att ha varit med i vänstern samtidigt som det omvända scenariot är otänkbart.

Samtidigt tänkte jag på nyttan med detta. Kunde man, som det sas i Direkt Aktion, stoppa beslut som kan försämra arbetarklassens villkor? Är konflikten mellan demonstranter och den högsta ledningen för kapitalismen eller måste den byggas på något annat sätt? Men alla vi som fortfarande ville förändra världen, eller till och med ville det ännu mer efter toppmötet, vad skulle vi göra? För min del fick symbolpolitiken vid internationella toppmöten ge vika för en mer vardagsnära aktivism. Att ta med tårtkastningen, skämtsamma klistermärken och påhittiga papier-machefigurerna från toppmötesrörelsen och använda dem i en lokal konflikt istället.

För att kunna förändra måste man börja med att bygga makt i mindre frågor som rör en själv. Arbetarrörelsen använde strejker och blockader, globaliseringsrörelsen i syd hade jordockupationer men dess motsvarighet i Sverige genomförd mest symboliska aktioner mot toppmöten i sin kamp. Samma höst startades Planka.nu officiellt och den politiska relevansen behövde inte längre förklaras utan var inbyggd i hela konceptet. Där det tidigare funnits en svaghet – att inte ha råd med biljetten – fanns nu en styrka i avgiftsstrejken. Avgiftstrycket på kollektivtrafiken var en fråga som började nere i Stockholms underjord men därifrån kunde leta sig upp till multinationella säkerhets- och oljeföretag och den politik som har satt dom i förarsätet.

Under ordförandeskapet 2001 kändes det som att vi försökte bygga politiken från en internationell toppmötesnivå för att politiken sen skulle ta sig ner till vardagen. Sen dess har vi gjort tvärtom, vilket har fungerat mycket bättre!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *